I samma stund som tekniken började ta mer tid av människors liv började också informationsflödet i samhället förändras. Istället för envägskommunikation mellan exempelvis en större tidning och dess läsare kan nyheter och information numera hämtas från oräkneligt antal källor. Att varenda människa idag kan vara sin egen hobbyjournalist skärper kravet på läsaren. När ingen längre granskar sanningshalten i till exempel ett avslöjande blogginlägg krävs det att läsaren själv står för granskning och sållande i det enorma nyhetsfloder som publiceras på internet.
När den stora massan upptäckt att den är fri att inhämta sin egen information öppnas fältet för baktankesjournalistik och köpta skribenter men även för artiklar, ämnen och vinklingar som aldrig skulle fått sin röst hörd i de gamla medierna.
För att försöka få en överblick vad god journalistik innebär och vad journalister och medier ska sträva efter i sin nya jakt på nya digitala uttrycksformer samlades ett antal amerikanska nyhetspampar och diskuterade fram grunden till boken The elements of journalism, sammanställd av Bill Kovach & Tom Rosenstiel.
Genom att titta på nyhetsjournalistikens historia och värden genom tiden lyckades man urskilja de 10 viktigaste punkterna bakom journalistik som klassas som god. Jag tänkte först reflektera lite över samtliga punkter men insåg sen att det skulle bli extremt mycket text och väldigt synd om de stackare som åkt på att kommentera just mitt inlägg den här gången så jag valde att hålla nere reflektionerna till de punkter som engagerat mig mest genom hela kursen. Sanningen, objektiviteten och den där viktiga möjligheten för läsaren att skapa en egen åsikt.
Inte helt förvånande är anses sanningen vara stommen bakom nyhetsrapportering. Att presentera sanningsenlig fakta på ett subjektivt sätt klassas fortfarande som sant så länge man inte tummar på den ursprungliga faktan. Redan här stöter de nya sociala medierna på sina första tveksamheter. En tidningsartikel har förhoppningsvis granskats av någon mer än författaren innan den hamnar i tryck och ansvaret mot läsaren värderas högt. En bloggare kan däremot skriva nästan vad som helst. Även om en bluff blir avslöjad förr eller senare kan en lögn snabbt få ett eget liv på internet.
Att en tidnings främsta lojalitet ligger till sina betalande läsare är självklart men på senare tid märks också en viss lojalitet mot reklamintäkterna. Om de döende papperstidningarna inte aktar sig kommer snart reklamen dra in mer pengar än läsarna och för vem kommer journalistiken bedrivas då? Att se läsarna som kunder istället för publik skapar ett försäljningsläge som även det påverkar urvalet av publicerat material. Sociala medier däremot kan ofta ses vara lojala mot läsarna. I samma stund som en bloggare inte längre skriver för sina läsare så kommer läsarna gå vidare till nästa blogg. Givetvis påverkar konkurransen även en bloggares urval negativt. Material som aldrig borde publicerats kanske ändå läggs ut bara för att få stå kvar i ett falnande rampljus.
Sociala medier handlar ofta om att sprida information om sådant som verkligen egnagerar en själv. Att vara personligt involverad kan bidra till en värdefull personligare vinkling på materialet men innebär också en risk att tumma på den lilla objektivitet som människan ändå är kapabel till. Här har de nya medierna en enorm styrka i att de innebär en ständig dialog mellan läsare och skribent. Objektiviteten går att byta ut mot subjektivitet från många källor. Om många får ge just sin del av historien ges läsaren en betydligt mer objektiv översikt än den som en vanlig journalist försöker uppnå på liknande sätt. Även om journalisten baserar sitt arbete på många olika röster så kommer ändå en subjektiv sållning ske när artikeln väl skrivs. I de sociala medierna får alla sin röst hörd. Ingen blir bortsållad även om det precis som i verkliga livet är så att den som skriker högst hörs bäst.
Jag jobbar ju bland annat med distribution av morgontidningar och den vikande upplagan som diskuteras så flitigt märks tydligt på vissa distrikt. Om jag utgår ifrån att de som inte längre läser papperstidningar skaffar sig nyheter på andra sätt så verkar utnyttjandet av alternativa nyhetskällor vara både en klass och en generationsfråga. I stadens rikemansområden läser folk minst en och många gånger upp till 3 olika morgontidningar. Tittar man däremot på studentområdena så går det som bäst 3 studenter på varje morgontidning. Pensionärsområden läser oftast lokaltidningen medans invandrartäta områden inte läser någon svenska morgontidning alls. Givetvis har jag generaliserat hårt men det säger ändå en hel del om hur framtidens nyhetsmedier inte kommer vara morgontidningen som vi känner den i pappersform.
söndag 17 maj 2009
onsdag 15 april 2009
Blogg D: Kampanjjournalistik på gott och ont
Det är en intressant företeelse det här med kampanjjournalistik. När en nyhetsredaktion kliver ur objektivitetslådan och börjar gasta ut sina åsikter vitt och brett är det främsta syftet att engagera den slumrande läsarskaran. Plötsligt tycker folk en hel massa saker som de inte tyckte igår och alla är märkbart färgade av den ensidiga nyhetsrapporteringen.
Jag är medveten om att ingen journalist är 100% objektiv men strävan borde ändå gå åt att presentera fakta och låta läsaren få en möjlighet att skapa sina egna åsikter ifred. När tidningar och annan media startar kampanjer (som t ex uppropet mot FRA-lagen, namninsamlingen för att få Dewit Isaak frigiven eller den enorma mediabevakning som ligger bakom begreppet "Klimathotet") blir jag som läsare mest irriterad över att jag inte får se verkligheten från alla sidor. Jag vill inte få utvalda delar presenterade framför mig i fetstil eller ett klagomail till någon minister färdigkomponerat och bara att klicka iväg.
För folk som kämpar på den "goda sidan" förstår jag att det är oerhört gynnsamt att bli hörsammad av exempelvis kvällspressen och många värdefulla gärningar utförs säkert i kampanjjournalistikens fotspår. Men vi lever i en orättvis värld och jag är övertygad om att många miljoner människor far illa varje dag utan att ens få en chans att få sin sak "prövad" i media. Vem ska bry sig om dem om allas blickar är riktade åt det enorma ljussken som media skapat?
Tänk om folk tröttnar på att inte få välja sina engagemang själva. Att hela tiden bli påprackade vad som är viktigt att bry sig om kanske skapar avtrubbade människor som inte orkar bry sig alls i slutänden.
Om alla andra bryr sig så räcker nog det och jag kan slumra vidare i min egen lilla värld.
Jag är medveten om att ingen journalist är 100% objektiv men strävan borde ändå gå åt att presentera fakta och låta läsaren få en möjlighet att skapa sina egna åsikter ifred. När tidningar och annan media startar kampanjer (som t ex uppropet mot FRA-lagen, namninsamlingen för att få Dewit Isaak frigiven eller den enorma mediabevakning som ligger bakom begreppet "Klimathotet") blir jag som läsare mest irriterad över att jag inte får se verkligheten från alla sidor. Jag vill inte få utvalda delar presenterade framför mig i fetstil eller ett klagomail till någon minister färdigkomponerat och bara att klicka iväg.
För folk som kämpar på den "goda sidan" förstår jag att det är oerhört gynnsamt att bli hörsammad av exempelvis kvällspressen och många värdefulla gärningar utförs säkert i kampanjjournalistikens fotspår. Men vi lever i en orättvis värld och jag är övertygad om att många miljoner människor far illa varje dag utan att ens få en chans att få sin sak "prövad" i media. Vem ska bry sig om dem om allas blickar är riktade åt det enorma ljussken som media skapat?
Tänk om folk tröttnar på att inte få välja sina engagemang själva. Att hela tiden bli påprackade vad som är viktigt att bry sig om kanske skapar avtrubbade människor som inte orkar bry sig alls i slutänden.
Om alla andra bryr sig så räcker nog det och jag kan slumra vidare i min egen lilla värld.
måndag 30 mars 2009
Blogg C: Based on a true story, eller?
Det är ett mycket intressant ämne det här. Frågan om vad som är sant i de journalistiska böcker som idag översvämmar bokhandlarnas bokhyllor kan vridas och vändas på utan att vi för det kommer närmare den riktiga sanningen.
Jag har läst El Choco - Svensken i Bolivias mest ökända fängelse där Markus Lutteman försöker återge Jonas Anderssons historia.
Jonas gjorde ett desperat försök att plocka ut en väska med kokain ur Bolovia vilket resulterade i ett antal år på San Pedro-fängelset i La Paz. Där styrs allt av pengar och som svensk uppvuxen med Bamse förfäras jag över de orättvisor och den korruption som genomsyrar hela det Bolovianska samhället.
Det är ett gediget arbete som ligger bakom de nära 400 sidorna i boken. Jonas upplevelser och tankar blandas med Boliviansk politik och historia. Det är väldigt intressant läsning men jag funderar ofta över hur Jonas kan komma ihåg allt så detaljerat. Jag inser efter ett tag att han inte gör det. Det är författarens version av Jonas tankar som står att läsa på sidorna.
Någonstans i mitten av boken stöter jag på en händelse där författaren återger en död mans tankar minutrarna innan han sköts till döds uppe på ett tak i La Paz. Hur är det möjligt? Markus Lutteman kan inte känna till vad den mannen tänkte innan han klättrade upp på taket så varför ta med de få meningarna som får mig att tvivla på hela bokens trovärdighet.
Ska man återge någon annans berättelse och kalla den sann bör man kanske hålla sig till sådant innehåll som kommer från pålitliga källor och inte börja fantisera ihop något som kanske hänt bara för att ge kött åt historien.
Jag förstår ju att allt som står i boken inte ska tas ordagrant. Att viss färgläggning av uppgrävd fakta är nödvändig för att få en läsvänlig bok. Men aktar man sig inte blir det som när man var liten och lekte viskleken. Någon säger äggkopp och 10 personer senare hör någon älgspott.
I samma stund som berättelsen lämnar Jonas Anderssons mun och börjar bearbetas av Markus Luttemans hjärna så kommer den att ändras. Hur noga författaren än försöker återge historien i sitt ursprungliga tillstånd kommer den ändå att färgas av den som håller i pennan (eller knappar på tangentbordet).
Så länge man är medveten om detta och inte läser boken som en absolut sanning så kan man få en trevlig läsupplevelse och på köpet bli mer medveten om omvärlden.
Jag har läst El Choco - Svensken i Bolivias mest ökända fängelse där Markus Lutteman försöker återge Jonas Anderssons historia.
Jonas gjorde ett desperat försök att plocka ut en väska med kokain ur Bolovia vilket resulterade i ett antal år på San Pedro-fängelset i La Paz. Där styrs allt av pengar och som svensk uppvuxen med Bamse förfäras jag över de orättvisor och den korruption som genomsyrar hela det Bolovianska samhället.
Det är ett gediget arbete som ligger bakom de nära 400 sidorna i boken. Jonas upplevelser och tankar blandas med Boliviansk politik och historia. Det är väldigt intressant läsning men jag funderar ofta över hur Jonas kan komma ihåg allt så detaljerat. Jag inser efter ett tag att han inte gör det. Det är författarens version av Jonas tankar som står att läsa på sidorna.
Någonstans i mitten av boken stöter jag på en händelse där författaren återger en död mans tankar minutrarna innan han sköts till döds uppe på ett tak i La Paz. Hur är det möjligt? Markus Lutteman kan inte känna till vad den mannen tänkte innan han klättrade upp på taket så varför ta med de få meningarna som får mig att tvivla på hela bokens trovärdighet.
Ska man återge någon annans berättelse och kalla den sann bör man kanske hålla sig till sådant innehåll som kommer från pålitliga källor och inte börja fantisera ihop något som kanske hänt bara för att ge kött åt historien.
Jag förstår ju att allt som står i boken inte ska tas ordagrant. Att viss färgläggning av uppgrävd fakta är nödvändig för att få en läsvänlig bok. Men aktar man sig inte blir det som när man var liten och lekte viskleken. Någon säger äggkopp och 10 personer senare hör någon älgspott.
I samma stund som berättelsen lämnar Jonas Anderssons mun och börjar bearbetas av Markus Luttemans hjärna så kommer den att ändras. Hur noga författaren än försöker återge historien i sitt ursprungliga tillstånd kommer den ändå att färgas av den som håller i pennan (eller knappar på tangentbordet).
Så länge man är medveten om detta och inte läser boken som en absolut sanning så kan man få en trevlig läsupplevelse och på köpet bli mer medveten om omvärlden.
lördag 28 februari 2009
Blogg B - Etikens gråzoner
Pressetik.
Vid en första anblick ser ämnet enkelt ut. Jag har min åsikt klar. Klart man inte får hänga ut folk i media. Sen gräver jag djupare i ämnet och inser sakta att etik i media innehåller så många olika synvinklar. Det finns för många för och nackdelar för att klart kunna urskilja vad som faktiskt är rätt och fel.
Kortfattat finns det två läger. Det ena tycker att man ska lämna ut alla tänkbara uppgifter om alla inblandade vid intressanta händelser. Man menar att detta kan förenkla polisens arbete vid brottsutredningar och skydda allmänheten från till exempel sexförbrytare.
Den andra sidan är helt emot detta mediala skvaller. De anser att alla har rätt till integritet och att även folk i förbrytares omgivning drabbas hårt vid publicering av namn. Många gånger lockas även folk att ta lagen i egna händer och befria samhället från exempelvis pedofiler.
Samtliga medier följer de speciella etikregler som branchen tillsammans utvecklat och som ligger till grund när beslut om publicering av känsliga uppgifter ska tas. Dessa spelregler för press, tv och radio är greneröst tilltagna och kan tolkas efter eget tycke så i slutänden är det ändå upp till redaktionerna själva att välja ut vad som är relevant information och vad som inte är det.
Jag hamnade själv omedvetet i den här etiska gråzonen när jag skrev min Nyhetsartikel 2. Jag hade varit på en misshandelsrättegång där den åtalade var gästarbetare från Litauen och detta nämnde jag sen när jag skrev min artikel. När en kurskamrat kommenterade att denna information inte var relevant för artikeln var jag tvungen att sätta mig och fundera. Hade jag tanklöst hängt ut en annan människa eller hade jag publicerat allmännyttig information?
Jag kan börja med att svara på frågan varför jag valde att ta upp mannens ursprung.
Den här rättegången jag bevistade var 4 timmar lång. 3 vittnesmål hans med och det var över lag en tråkig historia som kanske kunde lösts på annat sätt än genom utdragna tingsrättsförhandlingar. När jag skulle komprimera dessa timmar till 2000 tecken var jag tvungen att gallra hårt i allt det jag ville berätta. Vissa saker valde jag att utelämna helt. Språkfrågan var en sån sak.
Att den åtalade kommunicerade med rätten genom en tolk fick mig att känna att det saknades information. När de litauiska orden översattes till en allt annat än perfekt svenska kan helt enkelt inte alla nyanser i ordval kommit med. Jag fick den uppfattningen att detta i slutändan påverkade hela målets utgång. Hade den tilltalade fått berätta med sina egna ord istället för tolkens så hade vi som lyssnade kanske fått en anna bild av hela händelsen.
Utöver detta så var brottet i sig helt beroende på mannens ursprung. Han hade länge blivit illa behandlad av lokalbefolkningen och den här sista händelsen, som misstolkades just på grund av de inblandades oförmåga att förstå varandra språkligt, var droppen som fick bägaren att rinna över.
Hade den åtalade pratat samma språk som offret, befunnit sig på trygg hemmaplan och känt samhörighet med lokalbefolkningen så hade det här brottet aldrig skett. Det anser jag är tillräckligt för att publicera mannens härkomst.
Som negativ reaktion av publiceringen kan man kanske misstänka att ortsbefolkningen kommer behandla även oskyldiga gästarbetare ännu värre efter det här.
Jag tycker fortfarande att det är fel att hänga ut folk med namn och bild men inser samtidigt att gränsdragandet mellan den information som bör nämnas och den som bör uteslutas varierar stort från fall till fall. Att ha is i magen och vänta några dagar är svårt i det mediala spelet men kan rädda någon oskyldig från att få sitt liv förstört.
Till slut: Varför känns det inte förvånande att de tidningar som förlitar sig på lösnummerförsäljning är snabbast med att hänga ut såväl skyldiga som oskyldiga. I en marknadsekonomi är det ju visserligen den som betalar som sätter reglerna men vissa saker behöver faktiskt inte allmänheten få serverat.
Vid en första anblick ser ämnet enkelt ut. Jag har min åsikt klar. Klart man inte får hänga ut folk i media. Sen gräver jag djupare i ämnet och inser sakta att etik i media innehåller så många olika synvinklar. Det finns för många för och nackdelar för att klart kunna urskilja vad som faktiskt är rätt och fel.
Kortfattat finns det två läger. Det ena tycker att man ska lämna ut alla tänkbara uppgifter om alla inblandade vid intressanta händelser. Man menar att detta kan förenkla polisens arbete vid brottsutredningar och skydda allmänheten från till exempel sexförbrytare.
Den andra sidan är helt emot detta mediala skvaller. De anser att alla har rätt till integritet och att även folk i förbrytares omgivning drabbas hårt vid publicering av namn. Många gånger lockas även folk att ta lagen i egna händer och befria samhället från exempelvis pedofiler.
Samtliga medier följer de speciella etikregler som branchen tillsammans utvecklat och som ligger till grund när beslut om publicering av känsliga uppgifter ska tas. Dessa spelregler för press, tv och radio är greneröst tilltagna och kan tolkas efter eget tycke så i slutänden är det ändå upp till redaktionerna själva att välja ut vad som är relevant information och vad som inte är det.
Jag hamnade själv omedvetet i den här etiska gråzonen när jag skrev min Nyhetsartikel 2. Jag hade varit på en misshandelsrättegång där den åtalade var gästarbetare från Litauen och detta nämnde jag sen när jag skrev min artikel. När en kurskamrat kommenterade att denna information inte var relevant för artikeln var jag tvungen att sätta mig och fundera. Hade jag tanklöst hängt ut en annan människa eller hade jag publicerat allmännyttig information?
Jag kan börja med att svara på frågan varför jag valde att ta upp mannens ursprung.
Den här rättegången jag bevistade var 4 timmar lång. 3 vittnesmål hans med och det var över lag en tråkig historia som kanske kunde lösts på annat sätt än genom utdragna tingsrättsförhandlingar. När jag skulle komprimera dessa timmar till 2000 tecken var jag tvungen att gallra hårt i allt det jag ville berätta. Vissa saker valde jag att utelämna helt. Språkfrågan var en sån sak.
Att den åtalade kommunicerade med rätten genom en tolk fick mig att känna att det saknades information. När de litauiska orden översattes till en allt annat än perfekt svenska kan helt enkelt inte alla nyanser i ordval kommit med. Jag fick den uppfattningen att detta i slutändan påverkade hela målets utgång. Hade den tilltalade fått berätta med sina egna ord istället för tolkens så hade vi som lyssnade kanske fått en anna bild av hela händelsen.
Utöver detta så var brottet i sig helt beroende på mannens ursprung. Han hade länge blivit illa behandlad av lokalbefolkningen och den här sista händelsen, som misstolkades just på grund av de inblandades oförmåga att förstå varandra språkligt, var droppen som fick bägaren att rinna över.
Hade den åtalade pratat samma språk som offret, befunnit sig på trygg hemmaplan och känt samhörighet med lokalbefolkningen så hade det här brottet aldrig skett. Det anser jag är tillräckligt för att publicera mannens härkomst.
Som negativ reaktion av publiceringen kan man kanske misstänka att ortsbefolkningen kommer behandla även oskyldiga gästarbetare ännu värre efter det här.
Jag tycker fortfarande att det är fel att hänga ut folk med namn och bild men inser samtidigt att gränsdragandet mellan den information som bör nämnas och den som bör uteslutas varierar stort från fall till fall. Att ha is i magen och vänta några dagar är svårt i det mediala spelet men kan rädda någon oskyldig från att få sitt liv förstört.
Till slut: Varför känns det inte förvånande att de tidningar som förlitar sig på lösnummerförsäljning är snabbast med att hänga ut såväl skyldiga som oskyldiga. I en marknadsekonomi är det ju visserligen den som betalar som sätter reglerna men vissa saker behöver faktiskt inte allmänheten få serverat.
inför blogg B
Till dem som ska kommentera Blogg B. Av diverse anledningar är inlägget inte klart än. Jag jobbar febrilt på att få ut något kommenterbart så snart som möjligt.
fredag 13 februari 2009
Blogg A - Nyhetsvärdering
Efter att ha läst Bengt Johanssons studie av nyhetsvärderingar vid svenska nyhetsredaktioner läser jag mitt Svenska dagblad med vidöppna ögon. Varje nyhetsartikel och varje reportage granskas med nyväckt intresse. Vad var det som fick just de här nyheterna att ta plats i just den här veckans tidningar?
Veckans följetong är bränderna i Australien. Redan söndagen den 8 februari berättar Svd om dem första gången. En knapp halvsida långt bak i tidningen ges åt den avlägsna nyhet som inte är speciellt ovanlig. Det är ju inte första gången det är skogsbränder i Australien och det ligger trots allt på andra sidan jordklotet.
Redan dagen efter har det konstaterats att det här inte är vanliga skogsbränder. Det här är ”den värsta brandkatastrofen i Australiens historia” står det på tidningens framsida under en snygg bild på en brandbil mitt i eldinfernot. Nu har nyheten fått en oväntad vändning och får ett helt uppslag. Det här är ingen katastrof utan en Katastrof.
På tisdagen har Svd fått kontakt med en präst i Svenska kyrkan i Melbourne. Detta placerar medvetet händelsen närmare läsaren. Svenska kyrkan är något vi kan relatera till och bränderna hotar nu något nära oss istället för anonyma australiensare 1600 mil bort. Denna vinkling höjde nyhetsvärdet så pass att man valt att lägga artikeln redan på uppslaget sida 6-7. Man har även fått tag på bra bilder vilka kvalificerar in på bildkravet sida 7.
Till onsdagens tidning har inget nytt hänt. Man nämner i förbigående att det var pyromaner bakom bränderna men det märks tydligt att detta är en nyhet som läsaren förväntas redan känna till. Torsdagens tidning innehåller en liten nyhetsnotis från TT. Den rör mest svårigheterna att identifiera kroppar och på sista raden kan man läsa att 23 av de nu härjande 33 bränderna fortfarande inte är under kontroll. Det brinner alltså fortfarande kraftigt men själva nyheten är död.
På fredagen har Australien fått lämna över utrikessidorna till Kina. Det handlar om extrem torka som drabbat 4 miljoner människor. Det här är ingen dagsfärsk nyhet och då man hänvisar till en rapport från Världsbanken från 2008 så kan misstänka att artikeln legat klar ett tag men fått lämna plats åt andra viktigare nyheter som exempelvis Australienbränderna.
Varför just Kina bedömdes ha tillräckligt nyhetsvärde för att publiceras beror på en mängd faktorer. Att det finns en engagerad journalist på plats är förmodligen mer orsak till än en slump. Man kan misstänka att utan denna journalist, bosatt i Kina, hade det inte blivit någon artikel alls. En egen expert och en nyhet som inte behandlats av andra medier är troligtvis tillräckligt för att låta den ta plats i tidningen.
Utöver det har texten vinklats mot de ständigt aktuella klimatproblemen. Konsumtion, miljöförstöring, urbanisering och växthuseffekten framställs som de direkta orsakerna bakom torkan. Denna artikel har blivit tilldelad en helsida vilket kan motiveras med tillgången till passande bildmaterial.
Veckans följetong är bränderna i Australien. Redan söndagen den 8 februari berättar Svd om dem första gången. En knapp halvsida långt bak i tidningen ges åt den avlägsna nyhet som inte är speciellt ovanlig. Det är ju inte första gången det är skogsbränder i Australien och det ligger trots allt på andra sidan jordklotet.
Redan dagen efter har det konstaterats att det här inte är vanliga skogsbränder. Det här är ”den värsta brandkatastrofen i Australiens historia” står det på tidningens framsida under en snygg bild på en brandbil mitt i eldinfernot. Nu har nyheten fått en oväntad vändning och får ett helt uppslag. Det här är ingen katastrof utan en Katastrof.
På tisdagen har Svd fått kontakt med en präst i Svenska kyrkan i Melbourne. Detta placerar medvetet händelsen närmare läsaren. Svenska kyrkan är något vi kan relatera till och bränderna hotar nu något nära oss istället för anonyma australiensare 1600 mil bort. Denna vinkling höjde nyhetsvärdet så pass att man valt att lägga artikeln redan på uppslaget sida 6-7. Man har även fått tag på bra bilder vilka kvalificerar in på bildkravet sida 7.
Till onsdagens tidning har inget nytt hänt. Man nämner i förbigående att det var pyromaner bakom bränderna men det märks tydligt att detta är en nyhet som läsaren förväntas redan känna till. Torsdagens tidning innehåller en liten nyhetsnotis från TT. Den rör mest svårigheterna att identifiera kroppar och på sista raden kan man läsa att 23 av de nu härjande 33 bränderna fortfarande inte är under kontroll. Det brinner alltså fortfarande kraftigt men själva nyheten är död.
På fredagen har Australien fått lämna över utrikessidorna till Kina. Det handlar om extrem torka som drabbat 4 miljoner människor. Det här är ingen dagsfärsk nyhet och då man hänvisar till en rapport från Världsbanken från 2008 så kan misstänka att artikeln legat klar ett tag men fått lämna plats åt andra viktigare nyheter som exempelvis Australienbränderna.
Varför just Kina bedömdes ha tillräckligt nyhetsvärde för att publiceras beror på en mängd faktorer. Att det finns en engagerad journalist på plats är förmodligen mer orsak till än en slump. Man kan misstänka att utan denna journalist, bosatt i Kina, hade det inte blivit någon artikel alls. En egen expert och en nyhet som inte behandlats av andra medier är troligtvis tillräckligt för att låta den ta plats i tidningen.
Utöver det har texten vinklats mot de ständigt aktuella klimatproblemen. Konsumtion, miljöförstöring, urbanisering och växthuseffekten framställs som de direkta orsakerna bakom torkan. Denna artikel har blivit tilldelad en helsida vilket kan motiveras med tillgången till passande bildmaterial.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)