Blogg B - Etikens gråzoner

Pressetik.
Vid en första anblick ser ämnet enkelt ut. Jag har min åsikt klar. Klart man inte får hänga ut folk i media. Sen gräver jag djupare i ämnet och inser sakta att etik i media innehåller så många olika synvinklar. Det finns för många för och nackdelar för att klart kunna urskilja vad som faktiskt är rätt och fel.

Kortfattat finns det två läger. Det ena tycker att man ska lämna ut alla tänkbara uppgifter om alla inblandade vid intressanta händelser. Man menar att detta kan förenkla polisens arbete vid brottsutredningar och skydda allmänheten från till exempel sexförbrytare.
Den andra sidan är helt emot detta mediala skvaller. De anser att alla har rätt till integritet och att även folk i förbrytares omgivning drabbas hårt vid publicering av namn. Många gånger lockas även folk att ta lagen i egna händer och befria samhället från exempelvis pedofiler.
Samtliga medier följer de speciella etikregler som branchen tillsammans utvecklat och som ligger till grund när beslut om publicering av känsliga uppgifter ska tas. Dessa spelregler för press, tv och radio är greneröst tilltagna och kan tolkas efter eget tycke så i slutänden är det ändå upp till redaktionerna själva att välja ut vad som är relevant information och vad som inte är det.

Jag hamnade själv omedvetet i den här etiska gråzonen när jag skrev min Nyhetsartikel 2. Jag hade varit på en misshandelsrättegång där den åtalade var gästarbetare från Litauen och detta nämnde jag sen när jag skrev min artikel. När en kurskamrat kommenterade att denna information inte var relevant för artikeln var jag tvungen att sätta mig och fundera. Hade jag tanklöst hängt ut en annan människa eller hade jag publicerat allmännyttig information?

Jag kan börja med att svara på frågan varför jag valde att ta upp mannens ursprung.
Den här rättegången jag bevistade var 4 timmar lång. 3 vittnesmål hans med och det var över lag en tråkig historia som kanske kunde lösts på annat sätt än genom utdragna tingsrättsförhandlingar. När jag skulle komprimera dessa timmar till 2000 tecken var jag tvungen att gallra hårt i allt det jag ville berätta. Vissa saker valde jag att utelämna helt. Språkfrågan var en sån sak.
Att den åtalade kommunicerade med rätten genom en tolk fick mig att känna att det saknades information. När de litauiska orden översattes till en allt annat än perfekt svenska kan helt enkelt inte alla nyanser i ordval kommit med. Jag fick den uppfattningen att detta i slutändan påverkade hela målets utgång. Hade den tilltalade fått berätta med sina egna ord istället för tolkens så hade vi som lyssnade kanske fått en anna bild av hela händelsen.
Utöver detta så var brottet i sig helt beroende på mannens ursprung. Han hade länge blivit illa behandlad av lokalbefolkningen och den här sista händelsen, som misstolkades just på grund av de inblandades oförmåga att förstå varandra språkligt, var droppen som fick bägaren att rinna över.
Hade den åtalade pratat samma språk som offret, befunnit sig på trygg hemmaplan och känt samhörighet med lokalbefolkningen så hade det här brottet aldrig skett. Det anser jag är tillräckligt för att publicera mannens härkomst.
Som negativ reaktion av publiceringen kan man kanske misstänka att ortsbefolkningen kommer behandla även oskyldiga gästarbetare ännu värre efter det här.

Jag tycker fortfarande att det är fel att hänga ut folk med namn och bild men inser samtidigt att gränsdragandet mellan den information som bör nämnas och den som bör uteslutas varierar stort från fall till fall. Att ha is i magen och vänta några dagar är svårt i det mediala spelet men kan rädda någon oskyldig från att få sitt liv förstört.
Till slut: Varför känns det inte förvånande att de tidningar som förlitar sig på lösnummerförsäljning är snabbast med att hänga ut såväl skyldiga som oskyldiga. I en marknadsekonomi är det ju visserligen den som betalar som sätter reglerna men vissa saker behöver faktiskt inte allmänheten få serverat.