Det är ett mycket intressant ämne det här. Frågan om vad som är sant i de journalistiska böcker som idag översvämmar bokhandlarnas bokhyllor kan vridas och vändas på utan att vi för det kommer närmare den riktiga sanningen.
Jag har läst El Choco - Svensken i Bolivias mest ökända fängelse där Markus Lutteman försöker återge Jonas Anderssons historia.
Jonas gjorde ett desperat försök att plocka ut en väska med kokain ur Bolovia vilket resulterade i ett antal år på San Pedro-fängelset i La Paz. Där styrs allt av pengar och som svensk uppvuxen med Bamse förfäras jag över de orättvisor och den korruption som genomsyrar hela det Bolovianska samhället.
Det är ett gediget arbete som ligger bakom de nära 400 sidorna i boken. Jonas upplevelser och tankar blandas med Boliviansk politik och historia. Det är väldigt intressant läsning men jag funderar ofta över hur Jonas kan komma ihåg allt så detaljerat. Jag inser efter ett tag att han inte gör det. Det är författarens version av Jonas tankar som står att läsa på sidorna.
Någonstans i mitten av boken stöter jag på en händelse där författaren återger en död mans tankar minutrarna innan han sköts till döds uppe på ett tak i La Paz. Hur är det möjligt? Markus Lutteman kan inte känna till vad den mannen tänkte innan han klättrade upp på taket så varför ta med de få meningarna som får mig att tvivla på hela bokens trovärdighet.
Ska man återge någon annans berättelse och kalla den sann bör man kanske hålla sig till sådant innehåll som kommer från pålitliga källor och inte börja fantisera ihop något som kanske hänt bara för att ge kött åt historien.
Jag förstår ju att allt som står i boken inte ska tas ordagrant. Att viss färgläggning av uppgrävd fakta är nödvändig för att få en läsvänlig bok. Men aktar man sig inte blir det som när man var liten och lekte viskleken. Någon säger äggkopp och 10 personer senare hör någon älgspott.
I samma stund som berättelsen lämnar Jonas Anderssons mun och börjar bearbetas av Markus Luttemans hjärna så kommer den att ändras. Hur noga författaren än försöker återge historien i sitt ursprungliga tillstånd kommer den ändå att färgas av den som håller i pennan (eller knappar på tangentbordet).
Så länge man är medveten om detta och inte läser boken som en absolut sanning så kan man få en trevlig läsupplevelse och på köpet bli mer medveten om omvärlden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jenny,
SvaraRaderaDu ger verkligen ett illustrerande exempel, för ingen kan ju veta vad mannen som sköts på taket tänkte under sina sista minuter. Så Var går då gränsen för förvansking?
I den senaste tidens diskussion om Gömda har argument som att "bara man inte förändrar innebörden i kärnhistorien" så är det okej. I just det här fallet med Jonas så bygger den ju till stor del på intervjuer med honom - och man kanske kan fråga sig om det är journalistik ... Att i princip bygga historien på en källa - som dessutom är en så tydlig partsinlaga, är det okej? Självklart är historien värd att berättas, den enda funderingen är ju om det ska kallas journalistik?
/Mia